juni

lämnar staden och dagen
i hast och oförklarliga känslor

både foten och benet sover
men jag tänker inte väcka dem

bara den varmaste av famnar skulle duga
för det mildaste av leenden har bara stjälpt mig

mitt hjärta är lika brustet som starkt
men jag känner mig redo

allt som väntar får slå in
utan att jag höjer ett ögonbryn