plumbum

jag är precis som vem som helst i grund och botten, försöker jag med.
men idag är ett försvarstal löjligt.

den lössläppta vinden
och de älskade eftermiddagsstrålarna gör mig klar.
för en stund sedan var allt som vanligt
men nu har jag helt och hållet kommit att blottas.
går här naken och beskådad.

trottoarcharadern är sig lik
ingen av de människor jag möter varken ser eller söker något utanför sig själva.
precis som jag.

men nu ställs egot till svars.
när ska jag sluta döma och fängsla?
när ska jag sluta begränsa någon annan för att befria mig själv?

jag vill krympa
söka utanför
bli liten
för första gången